tillminagnes

Ja..då kom vi hem. Märklig känsla att stå där helt plötsligt med lilla Dig och vi började med att möblera om. Din säng åkte in i vårt sovrum och skötbordet fick sin naturliga plats inne på toan. Äntligen skulle vi använda allt som stått och väntat så länge på Dig.

Tarzan var inte speciellt intresserad av dig utan tyckte mest att det var jobbigt med en ny medlem som krävde vår uppmärksamhet. Din pappa och storasyskon är väldigt duktiga på att pyssla om honom medan jag är fullt upptagen med att ta hand om Dig. Jag tror att Tarzan har varit nära Dig max 5 gånger. Innan Du kom låg han ofta i Din säng och på Ditt skötbord eller bara låg på mattan i Ditt rum.


Barnen har varit sjuka och jag började med ont i halsen efter förlossningen för att sedan bli förkyld och få ögoninflammation för att till slut få ett svart inflammerat finger som behandlades med penicillin. Jag var sjuk i nästan fyra veckor. Den 13 november var du slö och sov hela dagen och varken bajsade eller kissade hela dagen. Pappa blev orolig och ringde till sjukhuset så vi fick en tid kl 21.00 men innan dess hann Du göra vad Du skulle :) Däremot så fick Du ögoninflammation i båda ögonen den 15 november och blev förkyld två dagar senare. Ögoninflammation är fortfarande inte helt ok men det är bara att fortsätta torka med ljummet vatten. Lilla Du säger inget trots att jag torkar och torkar Dina igenklistrade ögon och fastän det inte gör ont på Dig så gör det ont i mig när Du inte kan titta och kämpar med Din förkylning.


Den 7 november var vi på BVC och diskuterade bl a Ditt sugbehov. Det kändes som om Du ville ligga vid bröstet hela tiden och mina bröst var väl inte helt nöjda med det. Enligt de senaste rekommendationerna var det tydligen bra med napp eftersom det minskade risken för plötslig spädbarnsdöd. När vi kom hem tog vi fram en napp och testade sätta in den i Din mun....sen släppte Du inte den. Du är otroligt söt med den alltför stora nappen.


Den 7 november tog vi även vår första vagntur med Dig. Jag och pappa gick ner till affären och Du sov hela vägen. Väl i affären vaknade du men Du bara låg och tittade och studerade himlen hela vägen hem. Dessutom hade Du ju nu nappen att koncentrera Dig på.


Den 11 november kom Eva-Lena på besök från Lund och hade åter en hel kasse med kläder med sig till Dig. Vi hade en mysig dag och när jag var och hämtade storasyster så möttes vi av en kille med en gigantisk kamera när vi kom hem. Han informerade oss om att han filmade huset eftersom Charlotte Perrelli bott här som liten...vet vi väl :) Tydligen skulle det vara något reportage i Bingolotto. Storasyster tyckte att det var jättehäftigt. Stackars Eva-Lena hade varit med om ett litet kaos när jag var iväg. Kameramannen hade ringt på dörren och när hon öppnade smet Tarzan ut och både hon och kameramannen hade fått jaga Tarzan. Eva-Lena fick tag på honom till slut.

Den 13 november kom mormor och Din ena morfar (Du har belönats med två!) på besök. Morfar kom hem från Thailand den 12 november och var ju jättenyfiken på Dig. Han hade fått uppsytt en dopklänning i Thailand i thaisiden som var jättefin. Vilken överraskning! Du var lika snäll som vanligt och sov mest hela tiden. Du verkar så nöjd med tillvaron än så länge...


Den 14 november fick vi det obligatoriska hembesöket från BVC. En massa information och sedan skulle du vägas. Du hade gått ner nästan 100 gram på fyra dagar så jag blev jätteorolig. Det var ett evigt kämpande med amningen och ändå så gick Du ner i vikt. Nu vägde du 3 640 gram och var 55,5 cm lång....lilla spinkiga barn. Hon från BVC tyckte inte att det var något att oroa sig för men jag tryckte i dig en massa mat hela helgen och Du fick tillägg innan du somnade på kvällen. Tre dagar senare var det dags för vägning igen och då hade Du gått upp till 3 904 gram! Tjohooo vilken lycklig mamma!!! Nästa vägning var den 19 november och då hade Du gått upp till 4 008 gram och nu senast den 26 november vägde Du 4 460 gram och var 56,5 cm lång. Nu tyckte tanterna på BVC att det räckte med tillägg :) så nu får Du bara mjölk och jag tror nog att Du lägger på Dig ändå.

Den 18 november tappade Du navelstumpen. Fy fasiken vad otäck den var den sista tiden. Jag har hållt på varje dag och gjort naveln ren med bomullstops så det var skönt att bli av med den.

Den 19 november hade vi tid på amningsmottagningen. Det är en utmaning att passa tider! Naturligtvis lyckas Du bajsa eller kissa precis innan vi ska åka och Du är en expert på att kissa ner hela skötbordet och Dig själv. Som tur är så flinar Du så nöjt när Du ligger där mitt i allt kaos så det går inte att låta bli att skratta åt eländet. På amningsmottagningen fick vå låna en amningskudde och där fungerade amningen så klart! De sista dagarna har jag tvingat bort amningsnappen så nu fungerar amningen och jag tror att Du får i dig mer mjölk nu eftersom vikten har vänt.....ordentligt!

Du lilla knyte vad Du redan är bortskämd. Du har fått så mycket kläder och saker så jag vet inte riktigt hur jag ska hinna använda allt. Vilken tur att Du passar i allt. Du har fått presenter från:

Mormor och morfar
Morfar
Danne och Maria
Camilla
Bibbi och Kent
Petra och Niklas
Eva-Lena
Lina, Peter, Hannes och Ellen
Gamla farmor och farfar
Brita och Pelle
Charlotte, Jimmy, Liam
Caroline och Ken
Andreas, Tan, Kevin och Amanda
Moppan, Johan, Isak och Tyra
Zacke, Natta och Jessica
Lillen, Kerstin, Jenny, Jill, Filippa och Robin
Agneta och Inge
Sussie
Pia och Mira
Christina och Zeinab
Charlotte T
Maria A
Josefina m familj
Angie
Hanna och Björn
Nina och Erik
Camilla, Jason och Liam
Farmor och farfar
Sofia och Annika
Anna, Cissi och Bodil
Inger och Göran
Mammas jobb (TES)
Pappas jobb
Parthena


Listan blir längre och längre.....


En presentdag på BB....stor släkt och många handlar för kung och fosterland

Phu... Jag har fortfarande inte koll på själva förlossningen och väntar på kopior på min journal så rättelse får väl ske sedan.

Den 29 oktober var jag tjock, trött, svullen och lyckades gräla ordentligt med min sambo. Åkte iväg och shoppade för att bli på bättre humör men fick allt mer ont i huvudet. När jag kom hem hade jag så ont i huvudet så jag gick in och la mig i sängen och stortjöt och tyckte fruktansvärt synd om mig själv. Huvudvärkstabletterna hjälpte inte och jag blev till slut övertygad om att det var en tumör eller något. Sambon blev orolig och ringde sjukhuset eftersom jag hade haft vissa tendenser till havandeskapsförgiftning innan och de ville att jag skulle komma in. Det var minusgrader ute och jag ville verkligen inte åka in för "lite" huvudvärk. Till slut åkte vi in och då hade jag högt blodtryck så det blev till att stanna över natten. Fick någon blodtryckssänkande tablett och värktabletter och somnade så småningom.

Den 30 oktober beslutade de sig för att sätta igång mig. Jag var inte riktigt inställd på det men tyckte att det skulle bli j-vligt skönt att äntligen få ut henne! Jag fick en ballong insatt på förmiddagen som skulle hjälpa till att öppna mig. Efter ett tag blev jag så klart kissnödig och fick koppla bort CTG:n för att hitta toan. På toan flög ballongen ut och det var ingen vacker syn. Lyckades vira in den i en massa papper och gick skrattandes in till sambon. Tydligen var det bra att den flög ut eftersom då hade jag öppnat mig. Nu fick vi äntligen flytta in till ett förlossningsrum.

I förlossningsrummet fanns lustgasen. En läkare tog hål på hinnan och sedan forsade det ut fostervatten. Värkarna hade börjat komma men än så länge var det helt ok. Lustgasen var väl ingen höjdare egentligen...jag lät min sambo smygtesta som tyckte jag var "hans bästa vän"....hihi... Efter ett tag satte värkarna igång ordentligt och allt för regelbundet och då var det inte så himla kul längre. En kvinna frågade om jag ville bada eller ha epidural och jag trodde hon skämtade. Det var väl klart som f-n att jag ville ha epidural. INGET bad kunde lindra de värkarna och jag surade lite för att jag missade badet som jag längtat efter så. Sedan tog det väl en timme ungefär innan det kom en narkosläkare och satte epiduralen. Då kändes det som om jag hade värkar varje minut och det var inte så lätt att sitta still när hon skulle sätta sprutan i ryggen. Epiduralen är min bästa vän. Vilken smärtlindring. Helt plötsligt kunde jag äta och må bra och skratta och värkarna var hanterbara. Efter två timmar slutade epiduralen att fungera och värkarna satt igång för fullt igen. Det kändes lite som om någon ska såga av benet och börjar såga. Efter att ha sågat en bit får du bedövning och sedan känns det ok trots att de sågar. Efter en stund ångrar de sig och tar bort bedövningen men fortsätter såga...aj! Jag hade värkar hela tiden och ingen trodde på att epiduralen inte slutat fungera och batterier slutade funka så helt plötsligt tjöt det i några maskiner. Det var fullt kaos på förlossningsavdelningen och det var nya människor hela tiden. En kvinna kom in och frågade om jag hade funderat på någon smärtlindring när epiduralen precis slutat fungera! Då fick hon "är du dum i huvudet blicken" och bad om ursäkt för att hon inte fått information och att det inte varit någon ordentlig överlämning. Efter mycket tjat kallade de till slut på narkosläkaren som fyllde på dosen. Det hjälpte inget vilket borde fått dem att inse att något inte stämde men nej då...värkar värkar värkar....mitt i allt fick jag en lugnande i låret....det var ju inte det jag behövde! Under eftermiddagen/kvällen var det knappt några som kände om jag öppnade mig. Jag hade öppnat mig 5-6 cm, och sedan var det knappt 5 cm beroende på vem som kände. När jag inte öppnade mig efter flera timmar med täta, täta värkar frågade en kvinna om jag ville ha värkstimulerande dropp. Jag tittade på henne och sa "nu får ni fanimej ge er. TA UT HENNE!"...jag sa nog en massa dumma saker oxå men till slut bestämdes det att jag skulle snittas. Efter en massa kräkningar, kissande på potta, skrik, svett, svordomar, sprutor och testande av lavemang fick jag tillslut ett beslut om snitt! Nere på operationsbordet gick det snabbt och kl 22.35 den 30 oktober kom hon...vår söta lilla Agnes...53 cm lång och 3 836 gram. Duktiga sambon Magnus fick gå iväg med henne för kontroll men ganska snabbt kom de tillbaka och vi fick gosa med vår lilla tjej. Vilken känsla...helt omöjligt att förklara! Hon fick ligga hos mig medan de sydde ihop mig och jag kunde inte titta mig mätt på henne. Just det...nere på operationsbordet konstaterades att nålen inte satt i ordentligt...alltså hade epiduralen slutat fungera...hmmm!!!

Lycklig mamma med en nästan två timmar gammal Agnes.



Lustigheter från förlossningen

Helt plötsligt började det snöa mitt i allt. Jag sa flera gånger till Magnus "titta det snöar" varpå han svarade "snurrar det?"...VARJE gång :)

När jag väl kom ner till operationsbordet tyckte jag att jag kände mig som Jesus på korset eftersom jag låg med armarna rakt ut. Någon påpekade då att jag hade inte den smärtan...då...men det hade jag verkligen 30 minuter tidigare!

De informerade mig om att de skulle raka mig där nere inför snittet. Jag blev skitglad och tyckte att de kunde raka rejält eftersom jag inte sett "Lisa" på flera månader....jag kan även ha nämnt något om brasiliansk vaxning...

Stackars Magnus fick verkligen vara aktiv under hela förlossningen. Jag tittade och lyssnade bara på honom och tror att det är därför jag inte har någon koll på vilka som var inne i rummet. Vid ett tillfälle skulle han rusa på toa, vilket fick gå jäkligt snabbt, han hann knappt tillbaka förrän en värk satte igång och jag gallskrek "MAGNUS"....stackarn.

Magnus fick även följa med mig på toa och hålla epiduralgrejen m m med löfte om att INTE titta när jag kissade...jag påpekade även att han inte fick titta i spegeln heller...som om han vill se när jag kissar liksom?!? Varför skulle det vara så märkligt om han råkade se egentligen eftersom jag brukar gå på toa med alla mina tjejkompisar när vi är ute. Märkligt!

Under ett lustgasrus frågade jag även några på förlossningen om de inte hade gummistövlar eftersom min chef tidigare berättat att personalen hade gummistövlar på sig när hon fick sin son...detta var dock drygt 20 år sedan och tiderna har tydligen förändrats eftersom personalen såg helt oförstående ut...

Den första jag berättade för var naturligtvis pappan i fråga. Eftersom han satt i soffan och väntade medan jag kissade på stickan så blev han ju inte jätteförvånad. Jag var chockad men glad och jag antar att han kände likadant.

Därefter blev det dags att ringa och boka tid på MVC och jag vet inte varför men jag var jättenervös när jag ringde och hoppade rundor i köket. När jag tillslut fick tag på rätt person stammade jag fram "hej, jag heter Linda och är gravid"...hon trodde nog att jag var femton år eller något...

Min kompis Sofia var på besök och jag hade bestämt mig för att berätta men blev åter nervös och hittade inget bra tillfälle så efter en HEL dags shoppande och fikande fick jag till slut fram det i bilen på väg hem. Chockad men glad och antagligen väldigt förundrad över att jag inte sagt något på hela dagen :)

Mamma...ja, hon var roligast att berätta för. Bestämde att jag skulle skoja till det lite och köpte ett påskägg med en massa godis. Överst la jag gravtestet, säkert invirat i en fryspåse. Väl nere i stugan drog mamma fram ett påskägg och önskade glad påsk och jag drog fram mitt påskägg. Mamma öppnade sitt genast för att antagligen börja mumsa på godiset men tittade förundat på plastpåsen och kunde inte BEGRIPA vad det var för något....suck....till slut fick jag fråga "ser du inte vad det är?!?" och mamma vred och vände och frågade om det var en VISSELPIPA...då kände jag att det var dags att avbryta gissandet och meddelade att det var ett grav.test och att hon skulle bli mormor. Förvånad min och jätteglad och helt stirrig helt plötsligt. En minut senare (på mammas initiativ) var vi på väg i bilen till min bror för att berätta att han skulle bli morbror....

Agnes ena morfar (min bonuspappa) fick reda på det genom att jag frågade om han hade mycket brädor hemma, varpå han undrade vad jag skulle med det till och då fick jag ju upplysa honom om att han behövde brädorna till vaggan han lovat snickra. Han kopplade snabbt och sken upp som en sol!

Min kompis Camilla var hemma från London med sin son Liam och hon frågade om inte jag skulle skaffa barn varpå jag svarade att jag redan hade en baby i magen. Hennes förvånade min var värd att filma...hihi... När jag berättade att Agnes var beräknade till den 18 oktober var hennes första kommentar att "då var hon minsann gjord den 26 januari!! Gissa om jag blev förvånad över hennes snabba matematiska kunskaper men det visade sig att Liam var beräknad till den 18 oktober oxå och det var därför hon kunde det datumet.

Helt plötsligt träffade jag rätt man och ville ha barn. Jag, Linda 36 år, som alltid trivts bra med mitt egoistiska liv ville nu ha barn. Strukturerad och kontrollfreak som jag är så läste jag på om graviditeter osv. Hittade någonstans att det skulle ta ca 10 månader att bli gravid. Räknade lite och kom fram till att ett vårbarn hade ju varit bra...säkert....ett försök och sedan stod vi där. Lilla Agnes är enligt alla uträkningar gjord i sin mormor och morfars lillstuga så vi brukar skoja med alla att "sov inte där om ni inte vill ha barn". Vilken tid det tog innan jag förstod att jag verkligen var gravid då! Mensen uteblev och jag hade tre miljoner ursäkter till att det var så men efter ca 10 dagar köpte jag ett grav.test och efter ytterligare några dagar (en lördag) gick jag till slut in på toan och testade. Vad märkligt det är....fast det var självklart och planerat så blev jag ändå förvånad. Sedan följde en väntan på illamående, matnojor, trötthet och humörssvängningar men det mesta uteblev. Jag var trött i perioder och lite (mycket enligt min sambo) överkänslig i humöret men kände mig som en naturbegåvning när det gäller graviditet. Agnes beräknades anlända den 18 oktober.

Jag heter Linda, är 36 år, bor i Småland men värnar om mitt skånska arv.... Den här bloggen skriver jag till Agnes...världens sötaste tjej som kom till världen den 30 oktober 2008. Jag började skriva här när hon var fyra veckor eftersom jag kände att allt med henne går så himla fort och jag kommer glömma om jag inte skriver ner allt NU!