tillminagnes

Ja du lilla Agnes...i magen kallade vi henne Karl-Astrid. Min moster Eva-Lena kom på det och då fick hon kallas för det ett bra tag.

Den 18 april 2008 skulle jag och två kompisar prova lyssna på hjärtljudet. Då var du nästan 14 veckor gammal. Min ena kompis jobbar på sjukhuset så vi knallade in där och hon hämtade en maskin för hjärtljudet. Vi hörde inget och jag blev helt förstörd och trodde att hon inte fanns längre medan min andra kompis försökte lugna mig och säga att det är inget ovanligt att man inte hör hjärtljuden. Eftersom min sjuksköterskekompis är ganska envis så blev jag egentligen inte särskilt förvånad när hon drog fram en ultraljudsmaskin som råkade finnas på just det där rummet... Några minuter senare hade vi massor av foton på Agnes och vi lipade alla tre. Hon fanns ju och lilla hjärtat bankade visst då!

I vecka 19 var det dags för det "riktiga" ultraljudet. Jag lipade då oxå. Allt blev så verkligt. Hon fanns och mådde bra enligt alla mätningar och det lilla hjärtat slog fortfarande.

Vi hade bestämt att inte ta reda på vilket kön men när vi väl var på Emma Ultraljudsklinik i Malmö för att ta 3D-bilder (i vecka 28) ville jag helt plötsligt veta och då fick vi veta att det var en tjej...oj, vad jag lipade. Jag skulle bli mamma till en liten tös!

Det tog väldigt lång tid innan jag kände Agnes eftersom moderkakan låg i framvägg och jag visste ju inte riktigt hur det skulle kännas. När jag väl visste hur det skulle kännas kände jag henne varje dag och mot slutet var Agnes en liten vilding. Sambon sjöng för henne ibland på kvällarna och jag längtade efter att få gå och lägga mig på kvällen och känna Agnes sparkar i magen. Helt underbart! Agnes hickade flera gånger om dagen så hela magen hoppade. Hon var aldrig stilla så jag blev orolig utan var väldigt livlig. På ultraljudsundersökningarna hade de till och med svårt att mäta henne eftersom hon var "rörlig"....och när vi lyssnade på hjärtljudet på MVC kunde vi ofta höra hur hon härjade där inne.