tillminagnes

Phu... Jag har fortfarande inte koll på själva förlossningen och väntar på kopior på min journal så rättelse får väl ske sedan.

Den 29 oktober var jag tjock, trött, svullen och lyckades gräla ordentligt med min sambo. Åkte iväg och shoppade för att bli på bättre humör men fick allt mer ont i huvudet. När jag kom hem hade jag så ont i huvudet så jag gick in och la mig i sängen och stortjöt och tyckte fruktansvärt synd om mig själv. Huvudvärkstabletterna hjälpte inte och jag blev till slut övertygad om att det var en tumör eller något. Sambon blev orolig och ringde sjukhuset eftersom jag hade haft vissa tendenser till havandeskapsförgiftning innan och de ville att jag skulle komma in. Det var minusgrader ute och jag ville verkligen inte åka in för "lite" huvudvärk. Till slut åkte vi in och då hade jag högt blodtryck så det blev till att stanna över natten. Fick någon blodtryckssänkande tablett och värktabletter och somnade så småningom.

Den 30 oktober beslutade de sig för att sätta igång mig. Jag var inte riktigt inställd på det men tyckte att det skulle bli j-vligt skönt att äntligen få ut henne! Jag fick en ballong insatt på förmiddagen som skulle hjälpa till att öppna mig. Efter ett tag blev jag så klart kissnödig och fick koppla bort CTG:n för att hitta toan. På toan flög ballongen ut och det var ingen vacker syn. Lyckades vira in den i en massa papper och gick skrattandes in till sambon. Tydligen var det bra att den flög ut eftersom då hade jag öppnat mig. Nu fick vi äntligen flytta in till ett förlossningsrum.

I förlossningsrummet fanns lustgasen. En läkare tog hål på hinnan och sedan forsade det ut fostervatten. Värkarna hade börjat komma men än så länge var det helt ok. Lustgasen var väl ingen höjdare egentligen...jag lät min sambo smygtesta som tyckte jag var "hans bästa vän"....hihi... Efter ett tag satte värkarna igång ordentligt och allt för regelbundet och då var det inte så himla kul längre. En kvinna frågade om jag ville bada eller ha epidural och jag trodde hon skämtade. Det var väl klart som f-n att jag ville ha epidural. INGET bad kunde lindra de värkarna och jag surade lite för att jag missade badet som jag längtat efter så. Sedan tog det väl en timme ungefär innan det kom en narkosläkare och satte epiduralen. Då kändes det som om jag hade värkar varje minut och det var inte så lätt att sitta still när hon skulle sätta sprutan i ryggen. Epiduralen är min bästa vän. Vilken smärtlindring. Helt plötsligt kunde jag äta och må bra och skratta och värkarna var hanterbara. Efter två timmar slutade epiduralen att fungera och värkarna satt igång för fullt igen. Det kändes lite som om någon ska såga av benet och börjar såga. Efter att ha sågat en bit får du bedövning och sedan känns det ok trots att de sågar. Efter en stund ångrar de sig och tar bort bedövningen men fortsätter såga...aj! Jag hade värkar hela tiden och ingen trodde på att epiduralen inte slutat fungera och batterier slutade funka så helt plötsligt tjöt det i några maskiner. Det var fullt kaos på förlossningsavdelningen och det var nya människor hela tiden. En kvinna kom in och frågade om jag hade funderat på någon smärtlindring när epiduralen precis slutat fungera! Då fick hon "är du dum i huvudet blicken" och bad om ursäkt för att hon inte fått information och att det inte varit någon ordentlig överlämning. Efter mycket tjat kallade de till slut på narkosläkaren som fyllde på dosen. Det hjälpte inget vilket borde fått dem att inse att något inte stämde men nej då...värkar värkar värkar....mitt i allt fick jag en lugnande i låret....det var ju inte det jag behövde! Under eftermiddagen/kvällen var det knappt några som kände om jag öppnade mig. Jag hade öppnat mig 5-6 cm, och sedan var det knappt 5 cm beroende på vem som kände. När jag inte öppnade mig efter flera timmar med täta, täta värkar frågade en kvinna om jag ville ha värkstimulerande dropp. Jag tittade på henne och sa "nu får ni fanimej ge er. TA UT HENNE!"...jag sa nog en massa dumma saker oxå men till slut bestämdes det att jag skulle snittas. Efter en massa kräkningar, kissande på potta, skrik, svett, svordomar, sprutor och testande av lavemang fick jag tillslut ett beslut om snitt! Nere på operationsbordet gick det snabbt och kl 22.35 den 30 oktober kom hon...vår söta lilla Agnes...53 cm lång och 3 836 gram. Duktiga sambon Magnus fick gå iväg med henne för kontroll men ganska snabbt kom de tillbaka och vi fick gosa med vår lilla tjej. Vilken känsla...helt omöjligt att förklara! Hon fick ligga hos mig medan de sydde ihop mig och jag kunde inte titta mig mätt på henne. Just det...nere på operationsbordet konstaterades att nålen inte satt i ordentligt...alltså hade epiduralen slutat fungera...hmmm!!!

Lycklig mamma med en nästan två timmar gammal Agnes.



Lustigheter från förlossningen

Helt plötsligt började det snöa mitt i allt. Jag sa flera gånger till Magnus "titta det snöar" varpå han svarade "snurrar det?"...VARJE gång :)

När jag väl kom ner till operationsbordet tyckte jag att jag kände mig som Jesus på korset eftersom jag låg med armarna rakt ut. Någon påpekade då att jag hade inte den smärtan...då...men det hade jag verkligen 30 minuter tidigare!

De informerade mig om att de skulle raka mig där nere inför snittet. Jag blev skitglad och tyckte att de kunde raka rejält eftersom jag inte sett "Lisa" på flera månader....jag kan även ha nämnt något om brasiliansk vaxning...

Stackars Magnus fick verkligen vara aktiv under hela förlossningen. Jag tittade och lyssnade bara på honom och tror att det är därför jag inte har någon koll på vilka som var inne i rummet. Vid ett tillfälle skulle han rusa på toa, vilket fick gå jäkligt snabbt, han hann knappt tillbaka förrän en värk satte igång och jag gallskrek "MAGNUS"....stackarn.

Magnus fick även följa med mig på toa och hålla epiduralgrejen m m med löfte om att INTE titta när jag kissade...jag påpekade även att han inte fick titta i spegeln heller...som om han vill se när jag kissar liksom?!? Varför skulle det vara så märkligt om han råkade se egentligen eftersom jag brukar gå på toa med alla mina tjejkompisar när vi är ute. Märkligt!

Under ett lustgasrus frågade jag även några på förlossningen om de inte hade gummistövlar eftersom min chef tidigare berättat att personalen hade gummistövlar på sig när hon fick sin son...detta var dock drygt 20 år sedan och tiderna har tydligen förändrats eftersom personalen såg helt oförstående ut...